I januari i fjol började jag en resa tillsammans med itrim och visst fungerade det bra? jag gick ner dom önskade kilona men tillsammans med viktraset kom något annat. Jag blev hemskt trött och var sjuk hela tiden, då menar jag hela tiden.. Jag blev helt enkelt sjuk och jag mådde sämre än jag gjort någon gång förr.
Jag vet inte riktigt vad som hände men jag gick in i någon typ av vägg och det tog stutt, inget var roligt längre.

Jag slutade träna och gömde mig lite bakom all ångest. Jag började gå på en massa utredningar som ännu inte är färdiga men hittills har man inte hittat något fel.

Det var i september i fjol som jag försvann från gymmens värld och ännu har jag inte hittat tillbaka..

 

Men jag har börjat må bättre i kroppen, jag är inte lika trött längre och inte heller lika mkt sjuk som jag varit tidigare. det känns som att kroppen börjar återställa sig och för en tid sedan fick vi det stora glädjebeskedet vi är gravida och livet kändes plötsligt helt underbart.

Men så åtta veckor senare är det någon som åter drar ner rullgardinen för mig (oss), vi ser inga hjärtslag, er bebis lever inte.. Dom orden ekar i mitt huvud.. så även om kroppen börjat kännas bättre så nu har jag fått börja jobba med mitt hjärta som behöver lappas ihop igen...

Och där kan jag lova att det är tur att jag har min underbara familj och mina underbara vänner som stöd.

 

Idag var jag även ut på första springturen sedan mitt träningsstopp (har under denna tid promenerat mkt och tränat lite styrka och zumba hemma, ville bara tillägga det som försvar).. Den första av förhoppningsvis många springrundor detta år.. Denna gång är det inte för att tappa kilona utan för att kunna rensa huvudet och faktiskt göra något som jag mår bra av.. jag vill även att min kropp ska må så bra som möjligt..